Igår kunde jag gå i vår skog utan att känna mig ensam, ledsen och gråtfärdig. Istället var det med lätta steg jag gick våra gamla stigar, huvudet fullt av planer...
Snart är det 11 månader sedan vi miste vår älskade Terry, och planen om en ny familjemedlem har tagit ett litet steg till...
För ett år sedan, med kaffe och en kär vän i solen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar