lördag 18 september 2010

Viktor

Helt nyfödd

Första gången i pappas famn

Sover sött i plastbaljan

De nyblivna storebröderna på besök

1 dygn gammal

Bröderna Bus är på besök på BB

fredag 17 september 2010

Förlossningen, för den som vill och vågar läsa

Jag vaknar 00.45 av att jag har ont i magen. Tänker och känner efter en liten stund. Jo, visst det är värkar. Jag kollar klockan, hmm, ca 5 minuter mellan varje värk. Ligger kvar ett tag till, nu börjar de kännas mer. 01.15 väcker jag J. och säger att nu är det nog dags att åka till förlossningen. Jag skall bara göra mig i ordning och ringa till förlossningen först. Jag går ner och fixar till mig på toaletten, sätter i linser, tvättar av mig lite och så.
Sedan ringer jag ner till Varberg och säger att mina värkar börjar kännas ordentligt. Så trevligt, säger barnmorskan. Nja, säger jag, det är ju inte så skönt precis. Hon föreslår att jag ska ta två panodil, för att kanske underlätta resan lite. Hon säger också att om värkarna skulle tillta eller om vattnet går på vägen, så får vi ringa efter ambulans.
Jag hade hyrt en fin TENS på mödravården, men det känns som att det är viktigare att komma iväg, än att sätta den, så den får helt enkelt åka med i sin förpackning...
Jag tog mina tabletter och sedan bar det av. Nästan med en gång vi satte oss i bilen tyckte jag att värkarna kom tätare, ca 3 minuter emellan, men fortfarande gick det bra att andas sig igenom dem. De tilltog också en hel del i styrka och det ilade ordentligt nedåt benen, låren.
Stackars J. var ju naturligtvis nervös och stressad och körde på så fort det gick ;-) Det är synd om de blivande papporna, de är ju så maktlösa, det finns absolut ingenting de kan göra än att bara finnas till hands.
Resan ner till Varberg gick bättre än jag förväntat mig, ca 50 minuter tog det och vid 02.30 var vi på parkeringen utanför akuten. Det tog en ltien stund att ta sig upp till förlossningen. Det var dörrar som skulle låsas upp och det är en liten bit att gå dit också, så ca 02.50 är vi inskrivna. Förra gången hade jag så ont att jag inte kunde gå, utan fick åka rullstol upp. Denna gången gick jag för egen maskin hela vägen. Hade dock lite svårt att prata under värkarna, eftersom jag var tvungen att koncentrera mig.
Väl inne på rummet satte de den vanliga ctg:n och den skulle som vanligt gå i 20-30 minuter. Sedan skulle de kolla hur mycket öppen jag var och vad jag ville göra efter det...
Ha ha ha... säger jag bara.
Jag hade väl ctg:n i 15 minuter ungefär, sedan började det göra fruktansvärt ont och det började trycka på... Under den andra värken av det slaget, kände jag att nu händer det något och jag kastade mig över klockan för att få dit personalen. De kom ganska snabbt och undrade om det tryckte på. Mmmm..... det gör det!
Barnmorkan gör en snabb koll och säger, du är helt öppen, vill du krysta, så gör det! Sedan kommer någon mer krystvärk och hon säger att nu måste du ta i ordentligt, för hjärtljuden har gått ner på bebisen.
Någon gång här tar de hål på hinnorna, eftersom vattnet inte hade gått ännu.
Sedan guidade hon mig och sa till mig när jag skulle andas in djupt, hålla andan och trycka på! På fyra krystningar var vårt lilla underverk ute! Då var klockan 03.24. Han föddes med hinnorna kvar, vilket anses vara ett tecken på framgång och lycka.
Vi hann vara på avdelningen i ca 35 minuter denna gången...
Det är en fantastisk känsla att först ha så våldsamt ont att man nästan inte vet vart man ska ta vägen, för att sedan inte ha ont alls!
Nästa problem var att moderkakan inte ville släppa. De gav det först lite tid, men den ville inte. Då satte de en nål, gav mig extra av någon livmodersammandragande medicin, jag fick en värmekudde på magen, de uppmuntrade mig att försöka amma lillen, eftersom det också drar ihop livmodern. Tydligen måste moderkakan lossna inom en timme efter att barnet är fött. Efter denna massiva insats beslutade sig dock moderkakan att komma ut, hel och fin! Först efteråt fattade jag att jag annars skulle ha blivit sövd och skickad till operation, för att få ut den! Hu, hemska tanke!!
Vår underbara tredje son Viktor, föddes alltså den 17 september klockan 03.24. Han var 52 cm lång och vägde 3750 gram.

Helt nykläckt bebis

torsdag 16 september 2010

Mot Varberg

Med bebisen kvar i magen begav vi oss mot Varberg på överburenhetskontroll. Klockan 8 på morgonen skulle vi vara där, vilket innebar en ganska tidig morgon.
Väl framme vid förlossningsavdelningen fick vi ett litet rum med både säng, toalett, radio och TV. Med andra ord, ett hyfsat bra hotell ;-)
De började med att sätta ctg, för att se så att bebisen mådde bra. Den gick väl i ca 30 minuter. Därefter kom en mycket trevlig kvinnlig läkare in och gjorde en liten snabb undersökning för att se om jag hade öppnat mig något. Det visade sig att livmodertappen var mjuk , men bakåtriktad. Vilket om jag fattade det hela rätt, betyder att det är på väg att hända något, men att det inte har satt igång riktigt.
Efter detta gick vi till ett annat rum för att göra ett ultraljud. Ultraljudet visade att det fanns bra med vatten kvar och att flödet i navelsträngen var bra.
Läkaren erbjöd sedan att hon kunder göra en hinnesvepning på mig. Det innebär att man lossar hinnorna lite vid livmodertappen. Då frigörs hormoner som kan göra så att förlossningen startar. Hon sa att det gjorde ont, men om jag ville så kunde vi pröva det.
Jag kände att det var värt ett försök, jag ville ju verkligen att bebisen skulle komma! Det är tröttsamt att behöva vänta så länge över tiden.
Mycket riktigt så gjorde det ganska ont, men jag tänkte bara att när själva förlossningen kommer igång, så gör det väldigt mycket ondare!
Efter den behandlingen så fick vi åka hem.
Eftersom vi ändå var hemifrån med barnvakt, så passade vi på att åka till Ullared. J. har aldrig varit där förut, så jag tyckte det var dags att introducera honom för detta shoppingen paradis ;-)
En liten stund efter att vi lämnat sjukhuset började jag få lite ont i magen... det vissade sig vara lite förvärkar som börjat. De kom med mellan 5 och 15 minuters mellanrum, men var inte så svåra att härda ut. Inne i varuhuset var det väl några stycken som jag kände att jag var tvungen att stanna till för att klara. Vi vandrade runt i några timmar, åt lite lunch. Det hände inte så mycket mer med värkarna, så vi åkte hem. Värkarna fortsatte hela eftermiddagen. Vid 18-tiden ringde jag förlossningen, där jag fick lugnade besked, antingen kommer det igång ordentligt i natt, eller kanske imorgon. Jag fick i alla fall snällt stanna hemma!
Vid 20.30 tog jag mig ett långt varmt härligt bad och det gjorde att värkarna avtog i frekvens, för att vara helt försvunna vid 22. Då gick jag och lade mig, för att hinna sova lite, ifall bebisen vill komma ut under natten! Jag hade då haft förvärkar under nästan hela dagen med mellanrum på 5 till 15 minuter. Det var skönt att få vila lite!!

onsdag 15 september 2010

Födelsedag, min alltså!

Dagen har firats i ett ganska lugnt tempo. Jag blev uppvaktad av mina kära barn och make i morse med presenter och en kopp kaffe på sängen.
Jag fixade till en liten tårta under dagen och till eftermiddagsfikat kom en kompis med barn på litet tårtkalas. Mycket trevligt och lagom firande!

Imorgon är det dags för överburenhetskontroll i Varberg.
Jag tycker nog att om bebisen har valt att stanna så här länge i magen, så kan den faktiskt ta och stanna några timmar till, så den får en egen födelsedag!

söndag 12 september 2010

BF +10

Tur att man inte ser hysterisk ut!

Något bättre, men irriterande skugga av blixten!

Busunge, som väntar på att bli storebror.

fredag 10 september 2010

Två små bagare och en stor ;-)

I eftermiddag har vi bakat bullar, något som efter en stund spårade ur lite... men roligt hade vi det!
Jag var dock inte riktigt lika mjölig som de två andra bagarna ;-)
Bullarna blev väldigt goda och det är alltid bra med lite i frysen att ta fram nu till alla kommande födelsedagar!

Väntan

Kvällsmys med katterna, en på magen och en nedanför.

Ja, här går vi och väntar och längtar...
I tisdags trodde jag att det var på gång med bebis. Jag fick J. att stanna hemma från jobbet och svärföräldrarna fick komma och vara beredda, men tji fick vi alla! Ingen bebis!!Idag är det fredag och det har fortfarande inte kommit någon liten! Väldigt frustrerande! Stackars svärmor har gått här och väntat med mig och barnen, men idag är A. och I. på dagis, så hon har åkt hem. Skulle ju inte förvåna mig om värkarna sätter igång idag då!

I söndags var vi en sväng till Borås Djurpark. Helt underbart väder var det och vi tittade lite på djuren, åt glass, barnen lekte på en av lekplatserna och J. och barnen åkte det åtråvärda TÅGET!! I. som inte ens kan säga tåg, tjatade om det hela dagen, tills de fick åka! Han älskar verkligen tåg!
Efter ganska många härliga timmar åkte vi hemåt igen och vi var nog lika trötta allihop. Knäpp som jag är så hade jag kanske en liten förhoppning om att allt promenerande skulle leda till lite värkar och ont fick jag, men tyvärr bara i fogarna!

I måndags hade A. lite för bråttom när han skulle uppför trappan, så han halkade och slog i en framtand. En liten flisa gick ur och han skrapade tandköttet, en sådan otur!
Igår hade vi tid hos tandläkaren för att kolla upp det. Som tur var så såg det bra ut. De tog en röntgenbild och resten av tanden såg hel ut. Hoppas bara att nerven inte har blivit skadad.

Katten Frasse börjar bli bättre nu. Jag ser små tecken varje dag nu och det är så skönt. Jag tyckte det tog lite väl lång tid för hans tillfrisknande denna perioden av antibiotika.
Han är fortfarande snuvig och det piper lite ibland om honom när han andas, men han har börjat äta lite mer, han luktar inte lika illa och han är framför allt piggare!
Igår busade han till och med en liten stund på kvällen. Det var länge sedan han gjorde det sist!

Spindelmannen och hans kompis tittar på
när fåren tas hem till gården efter sommarbetet.

torsdag 2 september 2010

Dagen D

Dagen vi har väntat på i 9 månader. Dagen som är den beräknade födelsedagen för vårt tredje underverk.
Känns det nåt då? Svar; nej! Tror inte det blir någon bebis idag...
Bebis har bökat och stökat i magen nästan hela dagen och ibland känns det som om den har tänkt komma ut utan föregående värkarbete, men sådan tur har man väl inte!
Inte en enda liten värk har dykt upp, ännu så länge! Bara otäcka ilningar ner i benen, som nästan får benen att domna bort ibland...
Enligt barnmorskan så är det väldigt troligt att jag går över tiden även denna gången, eftersom jag gjort det de två andra gångerna!
Just nu så både jag längtar och inte längtar efter att det skall sätta igång. Jag längtar efter att sitta med en liten i famnen, men smärtan innan känns inte så lockande, men det är ju trots allt det som resulterar i en liten... Mycket dubbla känslor där!Innan har jag känt mig lite orolig för vart vi skall göra av barnen, att J. jobbar en hel timma hemifrån, hur kommer det gå? Men just nu känner jag mig ganska lugn inför situationen. Det löser sig ju! På ett eller annat sätt!
Bäst hade ju varit om det ville sätta igång i helgen, när min älskade syster finns i närheten och J. är ledig från jobbet.
Sämsta möjliga hade varit att vattnet går och jag är ensam hemma med barnen, eller att jag plötsligt får väldigt starka värkar. Hua, både fixa mig själv och barnen, kan bli jobbigt!
Men, men, man kan ju spekulera i evigheter om hur, var och när, men den som lever får se...
Bästa vänner