Förlossningen, för den som vill och vågar läsa

Jag vaknar 00.45 av att jag har ont i magen. Tänker och känner efter en liten stund. Jo, visst det är värkar. Jag kollar klockan, hmm, ca 5 minuter mellan varje värk. Ligger kvar ett tag till, nu börjar de kännas mer. 01.15 väcker jag J. och säger att nu är det nog dags att åka till förlossningen. Jag skall bara göra mig i ordning och ringa till förlossningen först. Jag går ner och fixar till mig på toaletten, sätter i linser, tvättar av mig lite och så.
Sedan ringer jag ner till Varberg och säger att mina värkar börjar kännas ordentligt. Så trevligt, säger barnmorskan. Nja, säger jag, det är ju inte så skönt precis. Hon föreslår att jag ska ta två panodil, för att kanske underlätta resan lite. Hon säger också att om värkarna skulle tillta eller om vattnet går på vägen, så får vi ringa efter ambulans.
Jag hade hyrt en fin TENS på mödravården, men det känns som att det är viktigare att komma iväg, än att sätta den, så den får helt enkelt åka med i sin förpackning...
Jag tog mina tabletter och sedan bar det av. Nästan med en gång vi satte oss i bilen tyckte jag att värkarna kom tätare, ca 3 minuter emellan, men fortfarande gick det bra att andas sig igenom dem. De tilltog också en hel del i styrka och det ilade ordentligt nedåt benen, låren.
Stackars J. var ju naturligtvis nervös och stressad och körde på så fort det gick ;-) Det är synd om de blivande papporna, de är ju så maktlösa, det finns absolut ingenting de kan göra än att bara finnas till hands.
Resan ner till Varberg gick bättre än jag förväntat mig, ca 50 minuter tog det och vid 02.30 var vi på parkeringen utanför akuten. Det tog en ltien stund att ta sig upp till förlossningen. Det var dörrar som skulle låsas upp och det är en liten bit att gå dit också, så ca 02.50 är vi inskrivna. Förra gången hade jag så ont att jag inte kunde gå, utan fick åka rullstol upp. Denna gången gick jag för egen maskin hela vägen. Hade dock lite svårt att prata under värkarna, eftersom jag var tvungen att koncentrera mig.
Väl inne på rummet satte de den vanliga ctg:n och den skulle som vanligt gå i 20-30 minuter. Sedan skulle de kolla hur mycket öppen jag var och vad jag ville göra efter det...
Ha ha ha... säger jag bara.
Jag hade väl ctg:n i 15 minuter ungefär, sedan började det göra fruktansvärt ont och det började trycka på... Under den andra värken av det slaget, kände jag att nu händer det något och jag kastade mig över klockan för att få dit personalen. De kom ganska snabbt och undrade om det tryckte på. Mmmm..... det gör det!
Barnmorkan gör en snabb koll och säger, du är helt öppen, vill du krysta, så gör det! Sedan kommer någon mer krystvärk och hon säger att nu måste du ta i ordentligt, för hjärtljuden har gått ner på bebisen.
Någon gång här tar de hål på hinnorna, eftersom vattnet inte hade gått ännu.
Sedan guidade hon mig och sa till mig när jag skulle andas in djupt, hålla andan och trycka på! På fyra krystningar var vårt lilla underverk ute! Då var klockan 03.24. Han föddes med hinnorna kvar, vilket anses vara ett tecken på framgång och lycka.
Vi hann vara på avdelningen i ca 35 minuter denna gången...
Det är en fantastisk känsla att först ha så våldsamt ont att man nästan inte vet vart man ska ta vägen, för att sedan inte ha ont alls!
Nästa problem var att moderkakan inte ville släppa. De gav det först lite tid, men den ville inte. Då satte de en nål, gav mig extra av någon livmodersammandragande medicin, jag fick en värmekudde på magen, de uppmuntrade mig att försöka amma lillen, eftersom det också drar ihop livmodern. Tydligen måste moderkakan lossna inom en timme efter att barnet är fött. Efter denna massiva insats beslutade sig dock moderkakan att komma ut, hel och fin! Först efteråt fattade jag att jag annars skulle ha blivit sövd och skickad till operation, för att få ut den! Hu, hemska tanke!!
Vår underbara tredje son Viktor, föddes alltså den 17 september klockan 03.24. Han var 52 cm lång och vägde 3750 gram.

Helt nykläckt bebis