Jag och Terry åkte in till Blå Stjärnan vid åttatiden på morgonen. Vi hade tid hos en ögonspecialist strax efter nio. Kära syster mötte upp för att hålla mig sällskap, vilket alltid är trevlligt.
Väl inne hos veterinären undersöktes Terrys ögon noga. Veterinären mätte trycket i ögonen. Hon mätte och mätte och mätte. Tillslut bad hon om ett nytt instrument, för hon tyckte inte att värdena stämde. Det nya instrumentet visade dock samma resultat. Terry hade väldigt lågt tryck i båda ögonen, det bekymrade henne lite eftersom det tyder på en inflammation, men han vissar inga andra tecken på inflammation i ögonen. Ena ögat hänger ju väldigt, men det är inte geggigt. Hon fick det inte att gå ihop riktigt...
Det hon då kunde tänka sig var att det är något i hjärnan som påverkar...
Det man främst tänker på när det gäller hans symtom, tillsammans med rasen, är hjärntumör och då finns det inget att göra. De kunde även tänka sig någon blödning eller propp. Hon funderade lite på diskbråck, men det ger inte riktigt hans symtom...
Han var inbokad på en CTundersökning under dagen och jag fick skriva på ett papper med den preliminära prisuppgiften; 20.000 kr. Sedan märkte de honom med namn och vi fick besked att veterinären som gjorde undersökningen skulle höra av sig under dagen och att de höll på med CT fram till fyra...
Jag och syster åkte till ett väldigt mysigt café och fikade gott och pratade i en timma.
Efter det åkte jag hem igen, eftersom jag hade tid hos barnmorskan klockan ett. Jag fick tryckt ner lite lunch och sedan åkte jag ner till henne för kontroll.
Det första hon gjorde var att ta puls och blodtryck, samtidigt som hon frågade hur det var. Då bröt ju jag ihop fullständigt och började störtgråta. Pulsen rusade upp till 110 och barnmorskan blev väl helt förskräckt, stackaren. Sedan kom hon nog av sig helt i sitt arbete, för hon kom inte riktigt ihåg vad jag sa...
Magen hade i alla fall växt och ligger nu på nedre strecket, hon bokade ändå in ett till ultraljud om två veckor. Varför förstår jag inte riktigt, men det är alltid mysigt att få se den lill*. Bebisens hjärtljud låg på 134 denna gången, så den var inte så upprörd, även om mamman var det. Innan jag gick fick jag en stor kram av barnmorskan. Hon tyckte nog väldigt synd om mig.
Väl hemma försökte jag fördriva tiden. Jag pysslade med kaninerna och försökte tänka på annat, men det var inte lätt! Jag gick bara och väntade på beskedet att han var obotligt sjuk och att vi skulle få åka in och avliva honom med en gång...
Så, äntligen, ringde telefonen! En man, som jag först trodde var veterinären, sa att han ringde från Blå Stjärnan och att det gällde Terry. Ja! Så säger han: "När kan du komma och hämta honom?"
"Jo, jag bor ju i Kinna och det tar en timma att köra"
"Kan du sätta dig i bilen nu då? Då får du träffa veterinären, så hon kan gå igenom fallet med dig"
Självklart! Jag kastade mig i bilen och ringde mamma på vägen, hon ville följa med som sällskap, så jag hämtade upp henne.
Väl på plats fick jag först betala. Tack och lov för försäkringar, säger jag bara! Nu blev det inte 20.000, utan "bara" drygt 14.000, bara det kändes ju som en vinst :-) Nu tog ju försäkringen det mesta, men det är ändå mycket pengar!
Efter en lite stund fick vi komma in på rummet och träffa en mycket glad, uppjagad Terry. Sköterskan sa att vi skulle läsa hemgångsråden, så skulle veterinären komma strax.
Jag slängde en blick på pappret och där står det: "Vi hittar inget onormalt på CTundersökningen av hjärna och ryggmärg, hals och bröstrygg" VA!!! Hittar inget!! Jag som varit så säker på att han nästan var borta! Där någonstans började jag nog skratta lite halvhysteriskt. Jag trodde verkligen inte att det var sant! Både jag och två veterinärer har ju varit ganska säkra på att det var något i huvudet!
Veterinären kom in och hon var lika förbryllad hon! Mätinstrumenten till ögonen hade hon använt på fler djur under dagen och då hade de visat rätt tryck, så då kunde hon ju utgå ifrån att Terry har för lågt tryck i sina ögon, vilket ändå tyder på en inflammation. Så det är det enda vi kan utgå ifrån. Nu inväntar vi provsvar på fästingsjukdom, om det inte visar något skall han behandlas med kortison. Han skall på återbesök om två veckor, äta dietmat för kräkningarna och vila mycket.
Horners sydrom, som han har på höger öga är en nervsjukdom och veterinären tror att även kräkningarna kan bero på nervretningar.
Lustigt nog kändes han bättre igår, han hostade nästan inget, kräktes inte, dräglade inte alls så mycket och då har han inte börjat med någon medicin ännu!
Nu hoppas jag att han fortsätter må bättre, så jag slipper fler sådana här utmattande dagar, iallafall innan bebis kommer!
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar